Utdrag ur boken Havet ligger någon annanstans

"Han lämnade lägenheten och tog en av alla dessa promenader in mot stadens centrum. Att kalla det promenad var kanske att ta i, han var bara ute och gick. Alltid mötte han någon som han halvkände och som han sa hej till. Till dem han inte kände alls sa han hej, hej, och när han mötte någon han kände väl stannade han upp en stund och bytte några ord.
   Att vara ute och gå var inte bara rörelser för ben och kropp, det var också rörelser i huvudet där tankarna snurrade i en omloppsbana runt hans eget förnuft. En vanlig dag var han hemma igen efter en dryg timme, men ibland var det som om tiden inte fanns, som om den bara försvann för honom och då kunde det ha gått flera timmar. Tiden. Han tänkte ofta på den, hur konstig den var.
   Han tänkte sig att den lilla staden hade ett alldeles eget urverk, på samma sätt som den hade ett eget reningsverk, ett eget vattenverk och andra samhällsviktiga funktioner. Urverket tillhandahöll tid. Urverket drogs upp varje morgon av några av stadens mer pålitliga invånare, de som i ur och skur går ett varv runt staden alla dagar vid samma tider. I hans lilla stad var det främst två män i övre medelåldern som drog upp urverket och på så sätt tillhandahöll tid till stadens alla invånare som för övrigt var helt omedvetna om detta gedigna arbete. Den ena av männen gick i rask takt med lätt framåtlutad gång, alltid med båda armarna släppta som en skridskoåkare på upploppet. Det var dagar då tiden bara försvann för var och en. Den andra mannen gick alltid lätt bakåtlutad, lite nonchalant som om någon drog honom i ett snöre bakifrån. Det var dagar då tiden gick mycket sakta. Tiden gick således olika fort beroende på vem det var som drog upp urverket för dagen. Ibland satt den som borde ha dragit upp urverket på en soffa på torget. De dagarna stod tiden helt stilla och de inföll vanligtvis under sommarmånaderna när det ändå inte fanns någon tid att passa."